Det här är en saga som är utgiven av H.C. Andersen, år 1845. Den handlar om två porsinsfiguriner, en herdinna och en sotare, som står sida vid sida på ett bord.

De två figurinerna är förälskade i varandra men en satyr i mahogny (ett manligt naturväsen, till hälften människa, till hälften bock) som hotar deras romans eftersom han själv vill ha herdinnan till hustru. Herdinnan och Sotaren rymmer genom skorstenen för att herdinnan ska slippa gifta sig med den som hennes gamla farfar valt. Men när de kommit upp till skorstenskanten och herdinnan ser hur stor världen är så vill hon tillbaka. Sotaren följer henne då tillbaka. Där upptäckte de att farfar, den gamla kinesen, trillat ner på golvet och gått sönder. Han blir hoplimmad igen och efter det kunde han inte nicka när träfiguren undrade om han fick herdinnan till fru. Därför kunde nu sotaren och herdinnan vara tillsammans.

Herdinnan och sotaren

Har du någonsin sett ett riktigt gammalt träskåp, alldeles svart av ålder och utskuret med snirklar och lövverk? Just ett sådant stod i ett vardagsrum, det var ärvt efter mormors mor och utskuret med törnrosor och tulpaner ovan ifrån och ända ned där var de underligaste snirklar, och mellan dem stack små hjortar fram huvudet med dess månggreniga horn.

Men mitt på skåpet stod en hel karlfigur skuren han kunde man verkligen grina åt, och grina gjorde han själv, man kunde inte kalla det skratta han hade bockben, små horn i pannan och ett långt skägg.

Barnen i rummet kallade honom alltid bockbensöverochundergeneralkrigskommendörsrergeanten, eftersom det var ett svårt namn att uttala, och det är inte många, som får den titeln men att låta skära ut en sådan som han, det var också något.

Emellertid stod han där nu. Ständigt såg, han bort till bordet under spegeln, ty där stod en liten herdinna, av porslin skorna var förgyllda, kjorteln nätt uppfäst med en röd ros, och så hade hon guldhatt och herdestav: hon var söt!

Strax bredvid henne stod en liten sotare, så svart som en bit kol, men för övrigt även han av porslin. Han var lika ren och fin som någon annan fast han var sotare, det var ju bara något som han föreställde, porslinsfabrikanten kunde lika väl ha gjort honom till en prins, ty det hade varit desamma. Där stod han så näpet med sin stege och med ett ansikte så rött och vitt som en flickas, och detta var egentligen fel, för litet svart hade han gärna kunnat vara.

Han stod helt nära herdinnan de var bägge två ställda där de stod, och då de nu fått denna ställning, hade de förlovat sig de passade ju för varandra, var ett ungt folk, av samma porslin och bägge lika bräckliga.

Tätt bredvid dem stod ännu en docka, som var tre gånger så stor. Det var en gammal kines, som kunde nicka. Även han var av porslin och sade, att han var farfar till den lilla herdinnan, men det kunde han ändå inte bevisa. Han påstod, att han hade makt över henne, och därför hade han nickat åt bockbensöverochundergeneralkrigs-kommendörssergeanten, som friade till den lilla herdinnan.

– Där får du en man, sade den gamle kinesen, en man, som jag nästan tror var av mahogny han kan göra dig till bockbensöfverochundergeneralkrigskommendörssergeantska, han har hela skåpet fullt av silver, förutom vad han har i hemliga gömmor.

– Jag vill inte in i det mörka skåpet, sade den lilla herdinnan. Jag har hört sägas, att han har elva porslinshustrur där inne.

– Då kan du bli den tolfte, sade kinesen. I natt, så snart det knäpper i det gamla skåpet, ska vi hålla bröllop, så sant som jag är kines!

Och så nickade han på huvudet och somnade.

Men den lilla herdinnan grät och såg på sin allra hjärtans käraste, porslinssotaren.

– Jag tror att jag får be dig följa med mig ut i vida världen, sade hon.För här kan vi inte stanna kvar.

– Jag vill allt vad du vill, sade den lille sotaren. Låt oss gå genast, jag tror nog, att jag kan föda dig på mitt yrke,

– Ack, om vi väl så var nere från bordet! sade hon. Jag blir inte glad förrän vi äro ute i vida världen.

Och han tröstade henne och visade, hur hon skulle sätta sin lilla fot på de utskurna kanterna och det förgyllda lövverket kring bordsfoten sin stege tog han även till hjälp, och så kom de ned på golvet men då de såg bort till det gamla skåpet, var där en sådan uppståndelse alla de utskurna hjortarna stack huvudena längre fram, reste de greniga hornen och vred på halsen.

Bockbensöfverochundergeneralkrigskommendörssergeanten hoppade högt i vädret och ropade till den gamle kinesen:

– Nu springer de sin väg! Nu springer de sin väg!

Då blev de litet förskräckta och hoppade hastigt upp i lådan under fönsterpallen.

Här låg tre, fyra kortlekar, som icke var fullständiga, och en liten dockteater, som var uppsatt.

Där spelades en komedi och alla damerna, både ruter och hjärter, klöver och spader, satt på första raden och fläktade sig med sina tulpaner, och bakom dem stod alla knektarna och visade, att de hade huvud både ovan och nedan, såsom spelkort har.

Komedin handlade om två, som icke kunde få varandra, och herdinnan grät efteråt, ty det var liksom hennes egen historia.

– Det här kan jag inte härda ut med, sade hon – jag måste upp ur lådan!

Men då de kom ned på golvet och såg upp till bordet, så hade den gamle kinesen vaknat och vaggade med hela kroppen han var ju nedtill bara en klump.

– Nu kommer den gamle kinesen! ropade den lilla herdinnan, och så föll hon rakt ned på sina porslinsknän, så bedrövad var hon.

– Det faller mig någonting in! sade sotaren. Ska vi krypa ned i den stora potpourrikrukan, som står i vrån?

Där kan vi ligga på rosor och lavendel och kasta salt i ögonen på honom, om han kommer.

– Det hjälper inte, sade hon; dessutom vet jag, att den gamle kinesen och potpourrikrukan varit förlovade, och litet ömhet stannar alltid kvar, då man stått i ett sådant förhållande nej, det är intet annat att göra än att gå ut i vida världen.

– Har du verkligen mod att följa med mig ut i vida världen? frågade sotaren. Har du tänkt efter, att du aldrig mera kan komma tillbaka hit? – Det har jag, sade hon.

Och sotaren såg helt stadigt på henne, och så sade han:

– Min väg går genom skorstenen.

Har du verkligen mod att krypa med mig genom kakelugnen, både genom spjället och röret? Sedan kommer vi ut ur skorstenen, och där förstår jag hur jag rör mig.

 Vi stiga så högt, att de inte kunna nå oss och högst uppe är det ett hål, som bär ut i vida världen. Och han förde henne till kakelugnsluckan.

– Det ser svart ut där, sade hon, men hon följde honom likväl både genom spjället och genom röret, där det var kolmörka natten.

– Nu äro vi i skorstenen, sade han, och se, se, där ovan lyser den vackraste stjärnan! Och det var en verklig stjärna på himmeln, som lyste ända ned till dem, precis som hon ville visa dem vägen. Och de kravlade och kröp, en förskräcklig väg var det, så högt, så högt!

Men han lyfte henne och lättade under, han höll om henne och visade de bästa ställen, där hon skulle sätta sina små porslinsfötter och så kom de ända upp till skorstenskransen, och på den satte de sig, ty de var riktigt trötta, och det kunde de också med skäl vara.

Himmeln med alla sina stjärnor var över dem, och stadens alla tak under dem, de såg så vida omkring, så långt ut i världen. Den stackars herdinnan hade aldrig tänkt sig det så hon lutade sitt lilla huvud mot sin sotare, och så grät hon, så att guldet gick av hennes skärp.

– Det är allt för mycket, sade hon. Jag står inte ut därmed världen är allt för stor. Ack, om jag vore tillbaka på det lilla bordet under spegeln! Jag blir aldrig glad, förr än jag är där igen. Nu har jag följt dig ut i vida världen, nu kan du gärna följa mig hem igen, om du håller av mig något.

Och sotaren talade förstånd med henne, talade om den gamle kinesen och om bockbensöverochundergeneralkrigskommendörssergeanten men hon snyftade så fasligt och kysste sin lille sotare, så att han ej kunde annat än göra henne till viljes, ehuru det var oförståndigt.

Och så kravlade de sig med stort besvär tillbaka ned genom skorstenen, och de kröp genom spjället och röret, det var icke för rart, och så stod de i den mörka kakelugnen. Där lyssnade de bakom luckan för att få veta, hur det stod till i rummet.

Där var alldeles tyst, de tittade ut – ack, mitt på golvet låg; den gamle kinesen. Han hade fallit ned från bordet, då han ville följa efter dem, och låg slagen i tre bitar. Hela ryggen hade gått av i ett stycke, och huvudet hade trillat bort till en vrå. Bockbensöverochundergenerallkrigskommendörssergeanten stod, där han alltid hade stått, och funderade.

– Det var rysligt! sade den lilla herdinnan; gamle farfar är slagen i bitar, och därtill är vi skuld; det kan jag aldrig överleva!

Och så vred hon sina små, små händer.

– Han kan ännu limmas ihop, sade sotaren. Han kan mycket väl lagas.

– Var bara inte så häftig; om man limmar honom i ryggen och ger honom en bra lagning i nacken, så skall han bli så gott som ny igen och kan säga oss många obehagligheter.

– Tror du det? sade hon. Och så kröp de tillbaka upp på bordet, där de förut hade stått.

– Se, så långt vi kom! sade sotaren. Vi kunde ha besparat oss allt det besväret.

– Bara vi hade gamle farfar lagad! sade herdinnan. Kan det vara så dyrt?

Och lagad blev han familjen lät limma honom i ryggen, han fick en fin lagning på halsen; han var så gott som ny, men nicka kunde han icke.

– Ni har allt blivit högfärdig, sedan ni blev slagen i bitar, sade bockbensöverochundergeneralkrigskommendörssergeanten. Jag tycker likväl inte, att det är någonting att vara så stolt över. Får jag henne eller får jag henne inte?

Och sotaren och den lilla herdinnan såg så rörande på den gamle kinesen de var så rädda för, att han skulle nicka men han kunde inte, och han fann det obehagligt att berätta för en främmande, att han ständigt hade en sinka i nacken. Och sålunda förblev porslinsfolket tillsammans, och de välsignade farfars sinka och älskade varandra, till dess de gick i bitar.