Gesällbältets ”siratlige prydnad”

Uppdaterad 2022-02-24

.

Den som är utbildad sotare har rätt att bära ett gesällbälte som är försett med en guldfärgad plåt som har det lilla riksvapnet i relief. Det har tre kronor på en rund sköld och kröns av en bygelkrona (sluten kungakrona). Det är omgivet av två lejon på en gemensam sockel. Detta vapen är egentligen en blandning av det stora och det lilla riksvapnet, där man har tagit kronorna från det lilla riksvapnet och lejonen från det stora.

Det finns flera olika uppgifter om varför sotarna bär detta vapen i sitt bälte, men ingen version har kunnat beläggas med dokumentation. I Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbunds jubileumsskrift 1943 försökte man sig på en kortfattad utredning:

I en skrivelse daterad i september 1778 till Överståthållarämbetet hade en borgare i framskjuten ställning förargat sig över att sotaregesällerna uppträdde på stadens bättre promenadstråk i en dräkt som bland annat var försedd med ”visse siratlige prydnader”, vilka inte tillkomma andra än dom som voro anställda i Kungl. Maj:ts och i Rikets tjänst. På Överståthållarämbetets initiativ gjordes en utredning som dock gav negativt resultat, varför handlingen tillställdes Kungen (dvs. Gustav III). Först efter ett år fick man svar och i detta fanns bland annat en bilaga författad på tyska av en G Schmidt, vilken verkar ha haft någon form av uppsikt över skorstensfejarna. I bilagan sägs (översatt från tyska): ann man torde inte kunna åtkomma gesällerna för att de bära gördel med emblem enär Kunl. Maj:ts tillstånd härtill finns sedan gammalt. Kungen hade också tillfogat i sitt svar att: skorstensfejargesällernas gördelbärande är icke att jämställa med ofoget med värjors bärande på gator och öppna platser, varför ”man saknade fog att behaga skorstensfejargesällerna den rätt de en gång blivit förunnade”.  Kungen kunde förstå att bärandet av gördel kunde väcka anstöt ”ehuru handtverksgesäller och dylike icke kunde betraktas som varande i Kungl Maj:t och Rikets tjänst”, men kungen kunde inte hindra dom från rätten att bära ”emblem med rikets tecken”. Kungen säger således att ”tillstånd härtill finns sedan gammalt”, men det finns ingen dokumentation som visar hur länge sedan eller varför de fått den rättigheten.

I början var inte sotarna organiserade i något skrå utan de utsågs av polismyndigheten. Från mitten av 1700-talet fick de emellertid burskap och blev antagna som borgare med därmed förenade rättigheter och skyldigheter. En sådan skyldighet var att gå med i borgerskapets militärkårer. Borgargardena fanns sedan medeltiden i alla städer och hade till uppgift att hålla ordning in staden. Gardet var militärt organiserat och hade uniformer. I svaret från Gustav III kan man tänka sig att sotarna varit medlemmar av borgargardet och burit dess uniform. Till saken hör att borgargardet var mycket lojalt mot kunden och spelade en stor roll i samband med Gustav III’s ”revolution” 1772. På en tecknad bild av en statsmajor från 1830-talen  bär denne ett bälte med en otydlig bild av ett emblem som är väldigt likt dagens sotaremblem.

I Nordiska Museets årsbok 1948 skriver Gunnar Hobroh följande om gesällbältet: En detalj i dräkten, som på ganska påtagligt sätt skiljde sotaregesällen från lärlingen och också får hantverkare i andra yrken var bältet. Detta som var av läder av ca 10 cm bredd, hade framtill en metallplatta av ca 8 x 10 cm storlek. På denna platta var i relief återgivande Sveriges lilla riksvapen, om givet av två stående lejon. Ursprunget till detta bälte, vilket än i dag bäres av sotarna, är inte utrett. En ganska vanlig tradition är att det en gång tillerkännts dom av drottning Kristina, en sägen som torde vara oriktig. Liknande bälten med dekorering har vid olika tillfällen ingått i andra yrkesgrupper klädsel. Liknande bälten har också sotarna burit i flera andra länder till exempel Tyskland, England, Danmark, Polen, Finland och Estland. Plattan framtill är ibland slät och utan dekorering, exempelvis i Finland och Estland, men har också varit försedd med någon slags emblem som i Danmark och Tyskland.

Horvath avvisar således sägnen om drottning Kristina, med framlägger ingen annan teori om varifrån emblemet har kommit.

Armemuseet har vid ett tillfälle undersökt sotarnas emblem och försökt utreda ursprunget. Rustmästare Josef Alm konstaterade att liknande plåtar använts som spännen till livremmar för armens officerare under åren 1791-1815. Sotarnas plåtar jämfördes med några officerares plåtar som fanns i armemuseets ägo och de befanns vara exakt lika. Det konstaterades också att när officerarnas uniformsmodell byttes ut 1815, så hade Kronans kvarvarande förråd av plåtar sålts som skrot . Några skorstensfejare kan därför ha kommit över de stiliga plåtarna och därmed introducerat ett nytt mode i yrket. Numera är skorstensfejarna den enda yrkesgrupp som fortfarande använder dessa traditionella bälten. Tyvärr skulle denna förklaring inte klargöra vad som avses i klagoskriften från 1778, men det var kanske inte fråga om samma emblem.

Förutom detta finns det flera andra möjligheter var emblemet skulle ha kommit ifrån:

  1. Den gamla sägnen om att drottning Kristina ska ha gett sotarna rätten att bära emblemet
  2. Karl XII har gett sotarna rätten efter slottsbranden 1697
  3. Carl XVI Johan hade bevilja sotarna emblemet efter en soteld på slottet.
  4. Carl XV för samma sak

En novell av kyrkoherde Alarik Svensson i Njudungs-Jul (hembygdstidning i Vetlanda) utgåvan för 1962, beskriver hur sotarna fick sitt bälte. Novellen har titeln ”En drottnings julgåva”. Vi kortar av den lite grann och hoppar in i berättelsen om hur Drottning Sofia Magdalena (Gustav III’s gemål) fick besök av en sotarpojke i advent på 1780-talet:


Drottningen satt i en fönstersmyg på slottet och betraktade den livliga rörelsen och julbrådskan i staden nedanför slottet. Hennes uppmärksamhet väcktes av ett underligt krafsande ljud inifrån rummet. Hade någon hund kommit in, kanske? Hon lyssnade andlöst. Bestämt kom ljudet från den stora marmorspiseln. Vad kunde det vara?

Egendomligt nog kände hon sig inte alls förskräckt, bara nyfiken. Genom springan mellan draperiet och väggen kikade hon försiktigt ut i salongen. Nu hörde hon alldeles tydligt att ljudet kom från spiseln. Nu stod en liten pojke under spisvalvet. Han var alldeles svart, en liten sotarpojke således. Han arbetade nog med sotning på slottet och hade råkat krypa ner i fel skorsten. Den stora praktspisen av marmor används aldrig till att elda i, utan rummet uppvärmdes med hjälp av en värmevägg. När gossen upptäckt en skorsten som det inte kom rök ifrån hade han tagit för givet att den skulle sotas och krupit ner i den.

Nu stod han där i spiseln och såg sig nyfiket omkring. Han såg och såg och det märktes att han i minnet ville inpränta allt det vackra han såg. Han kunde väl vara en sådär tolv år gammal och hans blå ögon spelade muntert i det sotiga ansiktet när han överblickade det stora rummet inrett i en prakt han inte ens kunnat drömma om.

Slutligen blev nyfikenheten honom övermäktig. Han började gå runt och syna varenda möbel och stannade i förundran inför tavlor och gobelänger med vävda bilder av djur och människor. När han såg någonting som väckte särskilt stor beundran utbrast han: Å, så vackert.

Till sist hade han dock sett sig mätt på allt och återvänder till spiseln. Man framför dess valv stannade han på nytt, han stod orörlig och sträckte sig på tå för att kunna se riktigt väl. I valvet ovanför spisen var det infällt i marmorn, det svenska riksvapnet i relief, med fält att blått och gult. Det dåvarande riksvapnet bestod ju av ett runt blått fält med en förgylld kungakrona över och flankerat av tvenne lejon.

Han betraktade den upphöjda bilden och sa till sist för sig själv: Det var ändå det vackraste jag set i hela mitt liv. Han sträckte upp handen för att känna på den upphöjda bilen, men lät den genast sjunka ner igen. – Se men inte röra, det ska små sotarpojkar göra. Det var en regel han hade fått lära sig av mäster. Efter en sista blick på den praktfulla bilden klev han upp i spiseln, stack fötterna i sina laddor och svingade sig vigt upp i rökgången igen. Sedan hördes bara det lätta krafsandet då han klättrade upp.

Från sin fönstersmyg hade drottningen iakttagit den oväntade lille besökaren. Hon måste le, det var länge sedan hon hade kunnat småle så hjärtligt. Tänk vad gossen nu hade att berätta om när han kom ut bland sina jämnåriga. Så lätt och vigt han hade rört sig, inte en enda sak hade han vidrört. Det syntes inte ett spår efter hans besök på mattorna. Det konstaterade drottningen med lätthet och hon strålade av förnöjelse och värme.

Den gossen måste få en gåva för att han berett sin drottning stor glädje och en belöning för sitt goda uppförande. Men – vad kunde en liten sotarpojke önska sig? Drottningen funderade, det var inte lätt för en drottning att ge en liten sotarpojke just det han tycker om.

Ett guldmynt kanske? Nej, det blev ju inget varaktigt minne. En liten ridhäst? Nej, vad skulle en sotarpojke med en häst, han kunde varken hysa eller föda den.

Drottningen fann till sist lösningen. Han hade ju själv sagt vad som var det vackraste han någonsin sett i livet. På dagen innan julafton kom en av kungens lakejer till ett hantverkarehem i Stockholm och meddelade att han skulle överlämna ett paket från drottningen. Det blev stor uppståndelse i huset när han sa namnet paketets mottagare och det visade sig vara den lille sotarepojken.  Drottningen hade tagit reda på namnet på sin lille gäst och lakejen berättade om den hälsning drottningen hade beordrat honom att utföra. Hälsningen var att drottningen på grund av sotarpojkens goda uppförande när han hade gästat henne skulle få en gåva som han skulle bära till minne av henne.

Sotarpojken hade nog inte tidigare fått någon finare julgåva men nu fick han något som hette duga. I paketet låg ett läderbälte med ett tre tum brett och två tum högt silverspänne där det svenska riksvapnet drivits fram i relief och försetts med blått fält och förgyllda kronor och lejon.

Det bältet följde sin ägare så läng han levde och är sedan dess Sveriges Sotarmästares emblem. Fast numera är inte spännet i silver utan i mässing. Det får bara bäras av yrkesutbildade sotare och om man ser en sotare med ett läderbälte knäppt med ett spänne i gult och riksvapnet i relief så vet man att man har en yrkesutbildad sotare framför sig.

Försök har gjorts att på juridisk väg beröva sotarna detta yrkesmärke. Man har ansett det olämpligt att riksvapnet bärs av yrkesmän i sin dagliga verksamhet. Dessa försök har strandat mot sanningen, att emblemet är en drottnings gåva och att denna ej kan återtas.


Berättelsen här är något avkortad och om den är sann eller inte får väl läsaren avgöra. Den är ju trots allt författad av en kyrkoherde och har stått inte tidningen.

Vad vi däremot säkert vet är att Gustav III’s utslag i anledning av klagoskriften 1778 och efter ett helt års betänketid får stå oemotsagt i brist på annan bevisning.

.


Postadress