Slottet brinner

Uppdaterad 2022-02-17

Ur “Slottet brinner! “:

“Frågan var inte om det skulle brinna, utan när. Överallt fanns det öppen eld. Världen före elektriciteten luktade brandrök. I fjärrvärmens, mikrovågsugnens och glödlampans tidevarv kan det vara svårt att göra sig en föreställning om hur central elden var för 1600-talets människor.

Men all verksamhet som krävde värme eller ljus kräver också eld. Matlagning och uppvärmning av bostäderna. Att lysa sig väg genom mörka gränder. Att brygga öl krävde rejäla brasor, tvätten kokades över öppen eld, brödet bakades i vedeldade ugnar, hästarnas skor smiddes över öppen eld. Tjäran fanns överallt….”

Klockan två på eftermiddagen den 7 maj 1697 började branden på vinden ovanför rikssalen i slottets södra del. Brandvaktmästaren Sven Lindbergs hustru var den som först upptäckte röken. Hon bad brandknekten Anders Andersson att springa och kontrollera vad som stod på. När han kom fram till rikssalens vind upptäckte han att det brann, men han kunde inte komma åt brandsläckningsutrustningen eftersom branden blockerade vägen. Kungligheterna och hovfolket tvingades lämna slottet. Tjänstefolket försökte rädda så mycket som möjligt av kungliga familjens tillhörigheter. Elden spred sig snabbt till alla flyglarna av slottet. Slottet var byggt i sten, men taket i koppar, som leder värme, satte eld på bjälklaget av trä och branden kunde snabbt sprida sig.

“Eldslågorna ryter som stormvindar. Slottets fönster sprängs av hettan, moln av glittrande glasskärvor yr ner över människorna på borggården. Skriken från de skräckslagna som fångats av lågorna blandas med kommandoropen som dirigerar livgardet i släckningsarbetet. Möbler, textilier, kläder och prydnadsföremål vräks ut genom fönstren …”

Karl XI låg lik på slottet. Han hade avlidit månaden innan. Hans hustru, änkedrottningen Ulrika Eleonora och prinsessorna var så rädda att de fick hjälpas ut. Det var bara den 14-årige Karl XII som kunde hålla sig lugn ock fokuserad. Han hjälpte sin gamla farmor änkedrottningen ut på slottsgården. Några andra officerare kunde bära ut den döde kungens kropp i säkerhet. De bar liket till stallet på Helgeandsholmen men fick sedan flytta det till att annat hus i närheten innan det till slut flyttades till att vila i Riddarholmskyrkan.

När man dagen efter påbörjade en utredning om hur branden kunde ha uppstått kom man fram till att skorstenarna varit otäta och att en gnista flugit ut och hamnat på den torra och dammiga vinden. Därutöver framkom det att en av vaktmästarna hade sålt öl och sprit uppe på vinden och i stort sett drivit en olaglig krog däruppe. Han hade då eldat i en gammal eldstad utan korrekta tillstånd.

I rättegången som följde fick både brandvakterna och brandmästaren hårda straff eftersom de inte skött sina uppgifter. Den ena vakten dömdes till gatlopp medan den andra vakten och brandmästaren dömdes till döden, vilket senare omvandlades till gatlopp. Detta hjälpte dock inte den ålderstigne brandmästaren Sven Lundberg som senare avleda av de skador han fick i samband med sina gatlopp.

Brandvakten Mattis Hansson överlevde sina gatlopp men skulle därefter föras över till Marstrands Fästning för att avtjäna ett sjuårigt fängelsestraff. Transporten skedde i halsjärn:

“Det ingick i allmogens skjutsningsplikt att transportera brottslingar till fästningsarbetena. Från Stockholm till Marstrand kunde färden ta flera veckor, med fången skumpande fram på usla kärror över dåliga vägar, i kläder som stank av urin och avföring och med järnringarna som gnagde sig in i köttet vid minsta rörelse. Mattis Hansson kom till en fästning som led av överbeläggning och trängsel.”

Dagens sotare riskerar i alla fall inte sådana straff om de inte sköter sitt arbete…. Eller??


Postadress

Besöksadresser