En spökhistoria

Varför kolmonoxid ska tas på allvar

William Willmer var en de mest framstående ögonläkarna i Washington D.C. i början på 1900-talet. Han behandlade bland annat åtta presidenter, från William McKinley till Franklin Roosevelt. Även Charles Lindbergh, svenskättlingen som senare skulle korsa Atlanten i sitt enmotoriga flygplan fanns bland patienterna. En mera bortglömd bedrift är att han 1921 publicerade en väldigt annorlunda artikel i en ansedd amerikansk medicinsk tidskrift, The American Journal of Opthalmology (Tidskrift för Ögonläkare). Det var inget mindre än en regelrätt spökhistoria. Så här kommer den, fritt översatt från engelska, publicerad i tidskriften nr 4, årgång 1921.

En spökhistoria från början av 1900-talet

En av Dr Wilmers patienter, Mrs H (han skrev bara hennes initial, kanske med tanke på GDPR), hade upplevt märkliga saker med början 1912 då de hade flyttat in i tämligen nedgånget hus i utkanten av Washington. Ingen hade bott i huset på närmare ett decennium och huset saknade el, vilket inte var ovanligt på den tiden. Det lystes upp av gasljus och uppvärmningen bestod av en gammal värmepanna i källaren, även den eldades med gas.

Strax efter att de tagit huset i besittning började de känna sig konstigt deprimerade och allmänt olustiga. Golven var täckta med tjocka mattor och Mrs H tyckte inte om den överväldigande tystnaden. Snart började de höra tunga fotsteg i trapporna och i rummen ovanför. När de kontrollerade övervåningen fanns det inga människor där, i alla fall inga som de kunde upptäcka med blotta ögat.

Husets kraft började ta över deras dagliga liv. Hela familjen började lida av huvudvärk och trötthet. När de gick till sängs för att förhoppningsvis bli bättre, blev huvudvärken och tröttheten bara värre. Barnen verkade drabbas värst, de blev trötta, sjuka och bleka och hade ingen aptit. Inget ställe i huset verkade undgå problemet. När Mrs H satt i matsalen blev hon överväldigad av känslan att det var någon mer i rummet och barnen ville inte vara i lekrummet på översta våningen.

I december 1912 var Mrs H och barnen så påverkade av huset att hon beslöt att ta en kort semeter tillsammans med barnen. Mr H stannade däremot hemma. Semestern gjorde underverk med Mrs H men den kvarvarande Mr H var mer plågad än någonsin. Han hade börjat höra konsiga och oförklarliga ljud på nätterna. Flera gånger väcktes han av vad han trodde var telefonen och han gick därför upp och svarade, men ingen var där. En natt väcktes han av att höra brandkåren på gatan utanför. Han skyndade sig till fönstret, men fann gatan tyst och stilla.

I början av januari 1913 kom Mrs h och barnen tillbaka till huset och deras hälsoproblem återkom. Barnen fick förkylningar, vilket normalt botades med att de stannade inomhus i sina sängar, men konstigt nog verkade deras symptom minska så fort de lämnade huset. Det blev värre och värre, familjen väcktes på nätterna av dörrar som smällde, ljud av kastruller som kastades omkring i köket och tunga fotsteg bakom en vägg i sovrummet.

Spökena börjar synas

Under dagen hade de en känsla av att någon – eller något – följde efter dom. Nya ljud uppkom på nätterna, porslin som skramlade, tunga fotsteg och möbler som släpades över golven. De hade fram tills nu bara hört oförklarliga ljud, men inte sett några spöken. Det skulle ändras nu. Det var Mrs H som först såg dom. “Vid ett tillfälle, mitt på morgonen, när jag gick från salongen in i matsalen, blev jag förvånad över att se i salongens längre ände, som kom mot mig, en främmande kvinna, mörkhårig och klädd i svart. När jag gick in i matsalen för att träffa henne försvann hon”, skrev hon. “Det här hände tre gånger.”. En natt vaknade hon av att hon såg en gammal man och en ung kvinna sitta vid foten av hennes säng och stirra på henne. Hon låg i sängen förlamad tills en osynlig hand knackade på hennes axel och hon plötsligt kunde sitta upp. Men när hon gjorde det försvann mannen och kvinnan.

Därefter var det Mr H:s tur att få träffa på dessa spöken. Han väcktes av känslan av spöklika fingrar som tog tag i hans hals och försökte strypa honom. Han hörde fortfarande ringande klockor på natten, och nu kompletterades de av ljudet av människor som rörde sig genom huset. Han antog att ljuden gjordes av inbrottstjuvar, men varje gång han gick upp för att konfrontera inkräktarna, var de ingenstans att se. Mrs H skrev: “Det var ungefär vid den här tiden mina krukväxter dog.”

Var det något i luften?

Om bara en i familjen hade sett och hört ovanliga saker i huset kunde det hela ha avfärdats som påhitt eller fantasier, men alla i huset såg eller kände något. Dessutom kan man inte döda alla krukväxter i huset med fantasier och påhitt. De kontaktade husets tidigare ägare och fick veta att de också hade upplevt märkliga saker i huset och det var därför huset varit obebott så långe innan Mr och Mrs H hade köpt det och flyttat in. De tidigare ägarna hade också sett skepnader klädda i vitt och lila krypa runt på sina sängar. När kontrollerade ännu längre tillbaka upptäckte de att flera av husets tidigare ägare känt sig sjuka och illamående under den tid de bodde i huset.

När Mr H beskrev händelserna för sin bror kom denne ihåg att han läst en tidningsartikel några år tidigare som antydde att det kanske rörde sig om någon form av förgiftning. Mr H blev förskräckt. Inte nog med att spökena skrämde dom, var det nu också så att spökena förgiftade husets invånare. Nej, artikeln gick ut på att huset hade en felaktig värmepanna som släppte ut stora mängder kolmonoxid som spred sig i huset. Alla symptom de kände, depression, trötthet, sjukdom, konstiga ljud och hallucinationer, känslan av att vara övervakad och till och med berörd av osynliga människor och till och med döda krukväxter – var helt förenliga med kolmonoxidförgiftning.

Lösningen

På den tiden gjorde läkarna fortfarande hembesök, så när William Willmer kom för att undersöka familjen så tittade han också runt i deras hem. Så snart han undersökte den gamla gaspannan i källaren bekräftades misstankarna. “Han fann ugnen i mycket dåligt skick, förbränningen var ofullständig, avgaserna, i stället för att gå upp i skorstenen, skickade kolmonoxid i våra rum”, rapporterade Mrs. H. “Han rådde oss att inte låta barnen sova i huset en natt till. Om de gjorde det, sade han att vi kunde upptäcka på morgonen att några av dem aldrig skulle vakna igen.”

Till skillnad från de flesta spökhistorier har den här ett lyckligt slut. Familjen flyttade ut medan gaspannan reparerades och när de flyttade in igen så var alla de kusliga synerna och ljuden borta.

Mycket har förändrats sedan 1912, men fortfarande dör människor av kolmonoxidförgiftning. Anledningen är att gasen kolmonoxid är luktfri och smaklös och irriterar inte luftvägarna. Det gör den svår att upptäcka och så lite som 400 ppm (0,04%) kan vara dödlig och ända ner till 10 ppm (0,001%) kan medföra hälsoeffekter vid långtidsexponering.

Fortfarande finns det exempel på spökhistorier som beror på kolmonoxidförgiftning. I American Journal of Emergency Medicine (Amerikansk tidskrift om akutmedicin), från 2005, berättas det om en 23-årig kvinna som svimmade i duschen efter att hon sett ett spöke. Problemet spårades till hennes nya varmvattenberedare som eldades med gas. Den var inte korrekt installerad och läckte därför ut kolmonoxid.

Vad innebär kolmonoxidförgiftning?

Det farligaste med kolmonoxid är att den är helt luktfri. Den uppstår när man eldar med trä, kol eller gas som inte får tillräckligt med syre för en fullständig förbränning. Cellerna i vår kropp behöver hela tiden syre. Syret i den luft vi andats in binds i lungorna till hemoglobinet i de röda blodkropparna. Hemoglobinet transporterar syret ut till kroppens vävnader och tar med sig koldioxid på vägen tillbaka.

Hemoglobinet har tyvärr en betydligt högre (ca 200 gånger så hög) benägenhet att binda sig till kolmonoxid (CO) än till syre (O₂), vilket betyder att om hemoglobinet kan välja mellan en syremolekyl eller en kolmonoxidmolekyl föredrar det kolmonoxiden. I det kolmonoxidfyllda hemoglobinet (karboxyhemoglobin , COHb) finns ingen plats för syremolekyler.

När ca 20 procent av kroppens hemoglobin utgörs av karboxyhemoglobin (hemoglobin med kolmonoxidmolekyl i stället för syremolekyl) börjar man få symptom.

Hur förhindrar man en kolmonoxidförgiftning?

Det frigörs alltid en liten mängd kolmonoxid vid vedeldning. Därför är det extra viktigt att alltid vara försiktig och behandla elden och framför allt röken rätt. Det finns regler vid all eldning, regler som inte ger straff, utan regler som är till för att förhindra sjukdom och dödsfall.

Som till exempel så finns det tydliga regler om att man alltid ska prata med en sotare innan man installerar och använder en kamin. Skorstenen till kaminen bör även kontrolleras regelbundet. Genom dessa två processer kan man förhindra att det kommer giftiga gaser in i rummet där kaminen står. Därför är det också viktigt att man installerar en bra skorsten. Även fritidshus eller uthus som har en skorsten bör kontrolleras regelbundet även om den inte används ofta.